James Blake är för dubstep vad Shuggie Otis var för funk – för experimentell och pretentiös för att passa in i det tuffa gänget, men för begåvad och unik för att inte älskas av alla som hör honom. Med det i åtanke behöver man inte bli så chockad över att han utan vidare överger fjolårets hyllade instrumentala post-dubstep och istället satsar på att sjunga, och detta så innerligt och vackert som möjligt. Det låter som Hot Chip-ballader som legat för länge i blöt eller som en spattig lögndetektor kopplad till en analog synt. Det låter helt fantastiskt. Ett av årets mest minnesvärda debutalbum.
Skivbolag:
Artist:
