Jackie Mere är ett nytt namn att lägga till i samlingen av svenska pop- och soulartister. I februari i år släpptes debutsingeln It ain’t me som nu, inte helt överraskande, är en del av hennes nysläppta, nybakade debut-EP Valentino.
Valentino är en fyra spår lång samling som Jackie Mere, eller Jaqueline Brantsberg som hon egentligen heter, har skrivit tillsammans med producent- och låtskrivarkollegan Hyena. Att släppa en kortare EP såhär i början av karriären är en smart strategi för att väcka nyfikenhet och inte avslöja för mycket för tidigt. Inte helt otippat har Hyena, som bakom sin producentetikett heter Andreas Söderlund, tidigare producerat och skrivit en mängd musik tillsammans med Janice. Det går att hitta likheter mellan Janice och Jackie: två artister med stora röster, välförtjänta uppmärksamheten och rampljuset.
EP:n rör sig över gränserna för pop, soul och även 70-talets disco emellanåt. Soundet är snyggt och organiskt, produktionerna låter rika och välpolerade. Jackie Meres sånginsats är proffsig och det hörs tydligt att hon älskar att sjunga. I Bad habit låter hon till och med slående likt den brittiska artisten (för att inte missta för skådespelaren) Rebecca Ferguson som 2010 medverkade i tv-programmet X Factor. Artisteriet är i full blom för Jackie Mere som redan hunnit medverka i Veronica Maggios egen festival tidigare i vår och är en av sommarens musikgäster i Allsång på Skansen.
Rösten har utan tvekan huvudrollen på Valentino och bär hela artisteriet, men jag saknar nerv och vemod i uttrycket i stort och låtarna i grunden känns en aning platta. Det är inget jag inte hört förut, men å andra sidan, är någon musik det? Jackie Mere känns just nu mer intressant som person, i sin resa från gatumusikant i Göteborg till där hon är i dag, än låtarna hon i sin debut-EP presenterar.
