Med mjuka beats och shoegaze:iga gitarrer har duon från Stockholm skapat intressant indie. Deras ljudbild bygger på 80-talets elektroniska popscen, lo-fi grummel och lågmäld sång. Musiken påminner om Massive Attack och Slowdive med en släng av Joy Division.
Skivans bästa låt är öppningsspåret Heartcage och resterande låtar följer en röd tråd som skapar en fin helhetsbild. Allt känns genomtänkt i minsta detalj, men dessvärre uppfattar jag perfektionen som trist. Isoberlinia sjunger om självdestruktivitet och självförakt, men själv hör jag främst bara ett enormt intresse för shoegaze snarare än äkta känslor. Jag tror att bandet har mer att ge om de släpper kontrollen.
Skivbolag:
Artist:
