Året var 2014. Det var i efterdyningarna av mitt flickhjärtas första omtumlande förälskelser - där bland annat namn som Ulrik Munther och Harry Styles står anklagade, som en lockig, solkysst pojke med göteborgsdialekt klev in i TV-rutans då hetaste program: X-Factor. Där delade han med sig av sin änglaröst och erkände sin förkärlek för höns. Effekten? Givetvis det enda rimliga - min omedelbara tillgivenhet och förälskelse. Därför blir Tomorrow Never Came lika mycket musikaliskt hjärtknipande som nostalgiskt roande.
Trots att Isak Danielson klev in i musiksveriges kommersiella ytterlighet - har hans musik alltid gått i annan linje. Förmodligen är det för att Isak Danielsons unika nerv aldrig varit värdig nog att tackla annat än gripande och hjärtskärande tematik. Som i fjolårets Part Of Me men också redan i sin debut-EP Volume One med bland annat genomvackra Ending.
Tomorrow Never Came är från detta inget undantag. Med ett fortsatt rått och världsvant uttryck skapar Isak Danielson låtar som kräver sin plats. Det är beundransvärt hur han troget gått sin egna väg, vågat premiera sin röst och inte värjt från dem storslagna och ofta skrämmande balladerna. Med sin röst är Danielson experimentell och vågad, som i Ceux Qui Revent, en av albumets låtar, framförd helt på franska. Var det brister, är i det melodiska. Där det ibland riskerar att bli alltför förutsägbart. Men så… kommer stunder av Isak Danielsons genuina och världsvana hängivelse och tillintetgör tankar kring eventuella brister. Och om jag hade önskat mig en grej 2021, hade det varit att få svaja i ett publikhav av brustna flickhjärtan, storbölandes till Isak Danielson. Precis så patetiskt som det låter.
