Känn på den här textraden: "I have no millennial fear/The future is here, it comes every year". Eller klia på den här: "I'm a mess/I'm the worst/But the best/that you've heard". Eller försök att klappa på det elaka gitarriffet i [I]Get Up[/I] utan att bli biten.Med sitt fjärde album fastställer de tre kvinnorna i Sleater-Kinney att de är det mest lovande amerikanska undegroundrockbandet just nu vid sidan av Make-Up.
Sättningen är minimal: sång, gitarr, trummor. Att Sleater-Kinney precis som Jon Spencer Blues Explosion inte har vare sig basist eller organist i sättningen - de lånar in en violinist på ett spar spår men det är också allt - ger musiken en ettrighet och vasshet (inget kött, bara skelett) som det kan ta några lyssningar att vänja sig vid.
Men ge dem den tiden och du får ett nytt favoritband.
Precis som på föregångaren [I]Dig Me Out[/I] från 1997 präglas musiken av överskottsenergi snarare än eftertänksamhet. Den biten spar de i stället till texterna. Sleater-Kinney gör Germaine Greer-punk: låtar som både är förbannade, underfundiga och roliga.
Att bandet är hjältar i tidningar som Bust (förebilden för svenska Darling) förvånar inte. Sleater-Kinney får gärna även komma till Sverige och visa den svenska rockscenen både var skåpet ska stå samt att det inte behöver vara så jävla välhyvlat och klarlackat.Skivbolag:
Artist:
