För någon vecka sedan skuttade Adam Horovitz, Mike Diamond och Adam Yauch omkring i specialdesignade overaller på Roskildefestivalens största scen. Invisible Scratch Piklz-stjärnan Mixmaster Mike (som för övrigt släpper solodebuten [I]Antitheft Device[/I] på det överlägsna lilla skivbolaget Asphodel den här månaden) gick loss bakom skivspelarna och Money Mark hoppade sönder sitt Fender Rhodes-piano i slutet av konserten. Hitparaden var minst sagt taktfast: från [I]So What'cha Want[/I] och [I]Funky Boss[/I] till [I]Sure Shot[/I] och [I]Root Down[/I]. Dessutom lade de på en gammal Billy Joel-goding efter [I]Heart Attack Man[/I]. Bara en sådan sak. Förmodligen är Beastie Boys ensamma i världen om att kunna komma undan med att spela en skiva med en så bespottad artist.Om halva spelningen byggde på klassiska Beasties-hitar som publiken skulle ha kunnat recitera baklänges om så krävdes, bestod den andra halvan av blivande storsäljare från den här skivan. En platta som i likhet med deras tidigare känns oerhört svår att bedöma efter bara några få, ivriga genomlyssningar. Ingen borde egentligen få uttala sig om någonting den här trion ger ifrån sig utan att ha lyssnat in sig på materialet i flera veckor.Nåväl. En del går så klart att säga redan nu. Trots att det har gått fyra år sedan mästerverket [I]Ill Communication[/I] har flera av de hiphopigare låtarna på [I]Hello Nasty[/I] samma omisskännligt skräniga driv som de bästa låtarna på den skivan hade. Det inledande spåret [I]Super Disco Breakin'[/I] skulle i likhet med [I]Just A Test[/I], [I]Body Movin'[/I] och den briljanta första singeln [I]Intergalactic[/I] ha kunnat gå in bland kompositionerna från 1994. Så långt känner vi igen oss.Den stora skillnaden är istället att de hårda flirtarna med hardcore och de lite flummigare, instrumentala jammen har bytts ut mot lågmälda popballader, coctailjazz och reggae. Ad Rock sjunger i sextiotalstrippade [I]Song for the Man[/I] medan självaste Lee Perry raspar sig igenom [I]Dr. Lee, PhD[/I] mot en oerhört plastig trummaskin och bakåtlutade orgelslingor. Även om jag saknar punkattityden, den där trottoarkids-känslan som var så tydlig på omslagsfotot till [I]Check Your Head[/I] och blir lite rädd för den trettionågontingåriga ådran som ersatt den, är det i vanlig ordning lika respektlöst som våghalsigt av Beastie Boys att gå vidare till nya genrer.Men det motsägelsefulla är att just den impertinenta nyfikenheten är det största problemet med skivan. Det blir helt enkelt lite för ojämnt -- ett inte alldeles ovanligt problem för artister som väljer att trycka in 22 spår på en skiva. [I]Hello Nasty[/I] kräver en hel del programmering av CD-spelaren, men det kan vi kanske stå ut med.Världens coolaste band är ju tillbaka.
Skivbolag:
Artist:
