Med sin andra skiva tog Hell On Wheels för ett par år sedan ett kliv bort från sin trygga indietillvaro, genom att skeva till sin musik i riktning mot New York-rock anno '78. Men modet svek, och de försäkrade omedelbart att varje antydan till rock bara var lyssnarens missuppfattning, och att de var trogna sin ursprungliga kärlek pop.
Nu har Hell On Wheels krupit längst in i sitt trygga indiehörn med svansen mellan benen. Det enda som antyder att Hell On Wheels har några andra ambitioner än att bli den svenska indiepopens egna ärkekonservativa Status Quo är ett klingande Benny Andersson-piano längst bak i [I]Alexandr[/I] och [I]As we play[/I], och när de inrättar sig i skrammelledet bakom tidigare efterföljare som Niccokick blir det bara fånigt och fegt.Skivbolag:
Artist:
