Det knotiga släktträdet Avig rock har en tudelad stam. Åt ena hållet spretar den framför allt amerikanska rock med tydliga bluesrötter, från Captain Beefheart till Jimmy Dowd. Åt andra hållet hittar vi det poppigare utskottet, med Peter Laughners Pere Ubu nära roten, Pixies någonstans mitt i och Built To Spill och Bob Hund nära toppen.
Det senaste skottet på trädet är Hell On Wheels, en Stockholmsbaserad trio som redan hunnit ge ut någon singel och EP, varav en på amerikanska etiketten Urinine Records. Bandet har funnits sedan 1994, och har hunnit bli ordentligt samspelta. Det aviga på Hell On Wheels fullängdsdebut beror inte på valhänthet, det är ett medvetet val. Med hjälp av producenterna Fredrik Norberg och Linus Larsson skapar man en ren ljudbild som tål skrän utan att bli grötig, vilket smickrar höjdpunkter som Pixiesinfluerade Ontario och den långsammare malande Nemo Zob.
Åsa Sohlgrens bas och Johan Risbergs trummor utgör en stadig rytmsektion bakom bandets stora profil Rickard Lindgren. Hans gitarrspel är ibland rent briljant i kombinationen solo- och kompgitarr, till exempel på punkiga Blinded By the Light. Ändå är rösten och en självsäker sångstil hans största tillgång. Han behärskar ös, men han hanterar också refrängstark pop i singelsläppet What Is the Influence?. Ibland påminner han om Michael Stipe på R.E.M.s tidiga inspelningar, ibland tangerar han Julian Cope. Men dra inte för stora växlar av det, han är en sångare som redan hunnit skaffa sig en egen identitet. På Power Bubbles spricker rösten när Richard Lindgren tvingas ta i för att nå fram över musikens oväsen. Få svenska sångare kan hantera sånt på ett uthärdligt sätt, och ännu färre klarar att göra det till något njutbart, men Hell On Wheels sångare kan.
Invändningar? Förutom bandnamnet (är det inte jobbigt med alla besvikna övervintrade psychobillys som hamnar på spelningarna?) finns ett par. Texterna är väl studentikosa; sångtitlar som Eaglewings As Filtered Through Pigeon Shit är inte ens lustiga. På ett par ställen känns musiken lika krystad. "There is a generation of handicapped people to carry on" tjatar man på People To Carry, och jag har en känsla av att det inte kommer att tillhöra de ögonblick bandets medlemmar ser tillbaka på med stolthet. Men som helhet finns här mycket för Hell On Wheels att vara stolta över, och vi kommer att höra ifrån Richard Lindgren igen.
