Australiska Hatchie har släppt sitt andra album Giving the world away, och det är en trevlig och nostalgisk drömpop-historia.
Hatchies tidigare släpp har beskrivits som shoegazeig drömpop, och även om det nya albumet absolut har starka influenser från den genren, finns det mer utrymme för annat. Det är tydliga melodier som närmar sig ett poppigare 90-tals-inspirerat sound, som i Lights on och Quicksand. Men annars är musiken svår att sätta fingret på. Jag har sett Hatchie beskrivas som en blandning av Cocteau twins och Carly Rae Jepsen, men då måste jag hört en annan Carly Rae Jepsen.
Musiken är en värld av böljande synthar, distade gitarrer, dova trummor och reverbad sång. Den påminner stundtals om Beach House, som shoegazeiga musiklandskap ofta gör. Ibland händer det att den hårt reverbade sången smälter in i den skräniga musiken och gör det hela ganska diffust, men allt som oftast existerar båda delar i trevlig harmoni.
Några av de bästa låtarana Sunday song och Take my hand, har gemensamt att musiken inte konkurrerar ut Hatchies sång, som är så bra. Melodierna är mer konkreta, även om det är svävande drömpop det med. Motsatsen är när det i vissa låtar händer att musiken i korta segment blir lite oinspirerande att lyssna på, det låter mest som en distad synt-röra.
Om fler låtar hade varit lika starka på egen hand som till exempel introspåret är, hade helhetsbetyget blivit högre. Men Giving the world away är ett väldigt bra album, som jag kommer lyssna på flera gånger igen.
