Precis som det finns konjunkturkurvor i finansvärldenfinns det även liknande prognoser i popvärlden. Kurvan i fallet Kent, eftertre album med allt större och större pretentioner, förutspådde attuppföljaren till [I]Isola[/I] borde bli ett superambitiöst verk av dignitetenrockopera. Det skulle kunna bli ett mästerverk à la Lou Reeds [I]Berlin,[/I] detskulle kunna bli en uppblåst gris hängande i luften. Minns hur illa det gickför U2 när de var som störst. Minns vilken återvändsgränd Imperiet körde ini på slutet.
Men Kent gör i stället precis tvärtom. Med den lysandesingeln [I]Musik Non Stop,[/I] en sketen discolåt så långt från Radiohead det ärmöjligt att komma, sade de fuck you till konjunkturinstitutet på ungefärsamma sätt som när Blur gjorde [I]Girls & Boys[/I] eller The Jam gjorde [I]A TownCalled Malice.[/I]
Bandet går framåt genom att först ta två steg bakåt. Ingaandra spår på [I]Hagnesta Hill[/I] har discorytmer, men alla spår präglas av sammaförbluffande öppenhet. Aldrig tidigare har Kent haft så här raka melodier.Aldrig tidigare har de låtit så här oväntat men samtidigt okonstlat ochsjälvklart. Aldrig tidigare har de låtit så här bra.
[I]Hagnesta Hill[/I] är ett verk av ett band med maximaltsjälvförtroende. På [I]Kevlarsjäl[/I] låter de ett munspel ta över låten. På[I]Visslaren[/I] dominerar en trumpet som låter lika ledsen och stolt som denensamme tjurfäktare som hörs på Miles Davis [I]Sketches of Spain.[/I] På[I]Beskyddaren[/I] plockar Sami Sirviö, "You're my guitar hero"!, plötsligt framen slidegitarr. Samtliga sånger som bärs fram av melodier som öppnar sig somen utzoomning över ett landskap i en John Ford-film. Så vackert som baranågot som vågar vara sentimentalt kan bli.
[I]En himmelsk drog[/I] är den slutgiltiga sammansmältningen avbandets ungdomsrötter i synth och hårdrock. Medan Jocke Berg sjunger "Jagsåg en bild från mitt 80-tal/Mitt hårdrocksjag & jag undrar vem det var"manglar bandet på som om Accept spelade en Depeche Mode-låt. [I]Cowboys[/I] är ensvensk variant av den stora Springsteen-balladen, 10 000 cigarrettändare pånyårsafton, som både Joakim Thåström och Ulf Lundell många gånger försöktgöra men bara snuddat vid.
Jag har skrivit om musik i 20 år. Under den tiden har jaginte hört fler bättre svenskspråkiga album än det här än att jag kan räknadem på ena handens fingrar. Utan att använda tummen och lillfingret.
[B]Fotnot: Kents album släpptes för sent för att vara med iomröstningen om årets skivor.[/B]Skivbolag:
Artist:
