Äntligen släpper bröderna Gustaf och Viktor Norén sitt första gemensamma album, Hymns to the Rising Sun. Albumet är otroligt välgjort och det råder inga tvivel om att de berörda musikerna är oerhört skickliga. De poppiga låtarna är mjuka, soliga och varma. Plattan sticker ut i sitt slag med sin uppsluppenhet - hör och häpna, ett popalbum som inte handlar om hjärtesorg!
Folkmusikaliska inslag lyfter hela albumet och inte en enda ton känns överflödig. Min favorit på albumet är den mer avskalade Two Roads, som bjuder på mer känslor och en oväntad melodik än övriga låtar, som emellanåt tenderar att kännas lite slätstrukna.
Förstå mig rätt, det är bra, men det finns en smygande håglöshet som beror på den alltför tillrättalagda ljudbilden. Det blir lite för polerat. Jag saknar en ytterligare dimension för att bli berörd på riktigt. Det är den radiovänliga sången tillsammans med det mjuka pågående beatet i bakgrunden som riskerar att resultera i det typiska melodifestivalen-soundet. Jag kan redan höra barnkörer sjunga I Walk With You til the End of Time på diverse skolavslutningar eller se dem dansa till Rise Again på dansuppvisningar. Men vad kan vara finare egentligen?
Även om munterheten är uppfriskande, hade jag personligen förväntat mig något mer rustikt. Men detta är trots allt inte Mando Diao eller Sugarplum Fairy, detta är Gustaf & Viktor Norén.
