Efter flertalet singlar och en EP gör Gracie Abrams sin officiella albumdebut med Good Riddance. Det är en ärlig och bräcklig debut som bearbetar känslor som skuld och hjärtesorg. Inga chockerande teman om man är familjär med Abrams diskografi, men artisten lyckas med att undgå uttjatade klichéer och ger oss i stället ett album som känns nutida och färskt.
Produktionsmässigt är det långt ifrån ett mångfacetterat album, det är enkelspårigt och förutsägbart. Men inget ont som inte för något gott med sig. Där produktion brister får texterna i stället det utrymmet de förtjänar som albumets kärna och drivkraft. Det är ett känslomässigt album trots allt och det vore synd att dribbla bort låtarnas innehåll i en överdådig produktion.
Ibland tappar albumet sin glöd när en låt som exempelvis Where do we go now? lite slarvas bort genom en repetitiv refräng där enbart titeln upprepas gång på gång. Eller som i Best när Abrams sköra röst nästan försvinner in i bakgrunden. Möjligtvis ett stilistiskt val, men det resulterar enbart i att det blir svårt att följa låtens innehåll.
Men när det lyfter, då lyfter det rejält. Amelie är solklart den bästa låten på projektet. En akustisk ballad om ett kortvarigt men ack så intrycksfullt möte Abrams hade med en tjej. En nästan filmisk berättelse om hur en person helt oväntat kan komma in i ens liv och ta en med storm. Det är avskalat på det allra bästa sättet och Abrams röst gör sig perfekt för låten. Resultatet gör att det är svårt att inte bli berörd av låten.
Good Riddance är en känslofull och smått hjärtskärande debut som garanterat lär beröra många. Hon bjuder på ett vackert sätt in till de några av de mest smärtsamma känslorna och lyckas spegla sin verklighet med hög igenkänningsfaktor. Det är inte helt en fullträff, men Abrams har en tydlig identitet och berättarröst och det är något att sakna hos många andra debutanter.
