Glenn Udéhn - Det går åt helvete nu

Jakob Romin 13:37 13 Apr 2018

Det går åt helvete nu är Göteborgsbaserade Glenn Udéhns andra album och dessvärre ett steg i fel riktning från debuten Lilla London Brinner.

Inledningsspåret Alla kan inte lyckas i den här staden är en inspelning där Glenn Udéhn bland annat kritiseras för sin likhet med Håkan. Ett smart och medvetet grepp, men provocerande.

Udéhns självdistanserande försvarstal till trots så går det inte att förneka likheterna med andra Göteborgsmusiker. Glenn Udéhns texter är melankoliskt tonårs– och Göteborgsromantiska, liksom Håkans, och kryddat med ett bitvis vulgärt språkbruk och snabb lyrik, liksom Anttilas.

Det är ett bra indie-pop-album. Men det är 10 år försenat, eller möjligtvis tidigt. Naiva textrader och populärkulturella referenser som inte träffar f.d indiekids, och inte heller nyblivna, som förmodligen hellre anammar modern indiekultur.

Men det som är mest förvirrande är att alla inspirationskällor omnämns, inte bara i inledningsspåret. Florence Valentin, Kristian Anttila, Annika Norlin och Håkan Hellström figurerar alla i spår på albumet.

Det hade fungerat om Det går åt helvete nu hade varit ett nyskapande och romantiskt hommage till indiepopen han själv är uppvuxen i. Men när musiken låter precis likadant, och referenserna är snarlika flyger det inte som helhet.


 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

The Rock*A*Teens - Sixth House

Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om The Rock*A*Teens, de var som bäst måttligt framgångsrika på den lokala Atlanta-scenen innan de la ned verksamheten för 16 år sedan. Men när de nu är tillbaka med intensiv och rejäl skramlig garagerock och med en frontfigur i Chris Lopez med febrig intensitet, kraftfull pondus och en rejäl dos självironisk humor finns det ändå anledning att låna dem ett öra. Särskilt Lady Macbeth oroar och övertygar.

Dirty Projectors - Lamp Lit Prose

Den sortens hipsterness som Dirty Projectors med sin distinkta Brooklynindie full av modern och dansbar elektronik för några år sedan var självaste sinnebilden av brukar ha kort hållbarhet. Men som få samtida band har Dave Longstreth upprätthållit en sådan status över åren, och när han nu återvänder med finns alla förutsättningar för en fortsättning på det.