Girl Scout är kvartetten som träffades genom intresset för jazzen för att sedan förvandlas till ett indierockband. De briljerade med deras första EP Real Life Human Garbage som släpptes förra året. Låtarna spelades på radio världen över och det nykomna bandet hyllades för att vara innovativt och energiskt. Nu släpper de sin andra EP Granny Music och den här gången är det dynamiska spektrumet bredare med personliga berättelser som är inbäddade överallt.
EP:n öppnas upp med Monster, riviga refränger med gnisslande elgitarr som slår över till lite lugnare verser med text som uppmanar att omfamna ens osympatiska sida; att vara väl medveten om att du är den onda i dynamiken som skapar det destruktiva mönstret.
Följande låt, Millionaire, saktar ner tempot och mitt fokus tryter. Det känns platt och ointressant.
Spellistan fortsätter att rulla fram till spår fyra, Bruises. En lugnare melodi präglad av inslag med harmonisk fjol och mild gitarr som senare går över till hårdare elgitarr som sätter fart på rytmen. Texten är fylld med känslan av att älska en person i sin helhet, även det som gör ont i den: “I’d love to travel through the pathways on your skin. To see your pain and see you where you’ve been”.
Granny Music innehåller inte några dåliga låtar men tyvärr känner jag saknad under hela lyssningen efter magin som de lyckades skapa på deras debutsingel Do you remember Sally Moore?.
Bruises är möjligtvis den enda som sticker ut så pass att man får lust att trycka på “spela igen”. Annars verkar inte musiken ha tagit ett kliv fram sedan debut-EP:n, vilket dessvärre inte gör det speciellt minnesvärt.
