Franska Trion — Dom ensammas planet

Patrik Forshage 00:09 27 Jul 2019

Mot slutet av sitt författarskap ramlade Charles Bukowski någon gång ned i förutsägbara klichéer, och till och med Tom Waits har ibland – inte så ofta, det ska medges – ramlat in i manér. Har man ett så särpräglat uttryck måste det vara lätt hänt. Men det finns några undantag, konstnärer som behållit sin särprägel och sitt unika utanförskap tvärs igenom allt sitt skapande. Slas är en. Kjell Höglund är en annan. Allan Edwall är ytterligare en, både i skådespeleri och i musik. Och så Matti Ollikainen.

Det är många som velat krydda sin musik med hans unika egensinnighet genom åren. Anna Järvinen. Hästpojken. Henrik Berggren. Peps Persson. Håkan Hellström. Möjligen har de därigenom uppnått något lite mer apart än de skulle gjort annars, men på sina egna Franska Trion-inspelningar som Matti Ollikainen gör avtryck. Och aldrig förr som på Dom ensammas planet

Mycket är sig likt, till exempel i programförklaringen/självanalysen Fallna änglars kör. ”Jag vet inte vem som som orkar lyssna på trasiga toner, det måste vara någon som är trasig själv”, funderar Matti Ollikainen och exemplifierar med ett fyllo, en uppspikad vän, en bankdirektör. Han drar alltid åt det extrema, men när han i Vibrera rusar mot solen blir han besviken över att den inte bränner honom utan förvandlas till ”en tråkig kompromiss”.

Här finns dessutom två nya dimensioner, som drar i varsin motsatt riktning och som ytterligare ökar dynamiken i Franska Trions musik. 

Den ena är högst ofrivillig, och består den omedelbara sorgen efter Thommy Larsson, som hastigt avled i våras och reducerade Franska Trion till en duo. Här finns en hel del saknad och försvinnande som lämnar Matti Ollikainen ensam kvar i sin lyrik. Finast är det i Hägringen, där den försvunne plötsligt återvänder helt tyst och stilla, och blir bjuden på en anspråkslös kopp te i köket. 

Å andra sidan har Franska Trion alltid varit trasiga och övergivna, så vi kanske inte ska läsa in alltför mycket explicit saknad efter Thommy Larsson i Matti Ollikainens lyrik. Hans frånvaro märks istället mest av att Franska Trion sett sig nödgade att engagera fyra olika trummisar som ersättare, och ändå lämnat någon av de allra starkaste sångerna helt utan trummor. 

Här finns också en motsatt stämning. Inte av munterhet, även om bandet själva med en kraftig överdrift beskrev upptemposingeln Lättare för några veckor sedan som en "första, enda och förrädiskt muntra singel". Men kanske för första gången hos Franska Trion här också tröst, stöd, närhet och relation. Det hörs i Matti Ollikainens formuleringar om sina barn, om hoppet i kärleken, och i Två steg bort i uppmuntrande tillrop från Thommy ”från andra sidan”. 

Franska Trions album är alltid starka upplevelser, inte bara för de publikkategorier Matti Ollikainen nämner. Men starkare upplevelser i flera riktningar än på Dom ensammas planet har de aldrig  erbjudit.

 

  

 

0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.