Att hata att förlora tror jag är en känsla vi är många som kan relatera till. Men de allra värsta av förluster måste ändå vara dem som en upplever i kärleksrelationer. Inte minst på grund av alla dem uppslukande sinnesstämningar som en tvingas genomlida. Utan att försköna eller idealisera, är detta vad Felicia Takman valt att tonsätta i sin debut-EP.
Precis som om att Felicia Takmans Hatar att förlora skulle vara fiktiva utdrag från hennes personliga dagbok, finns i varje låt en tid en plats och genomgående känsla förankrad. Faktorer som fått agera representationer till olika stadier och delar av en allt som allmängiltig och svärtande hjärtesorg. Takmans ledord för den olika stadierna är svartsjuka, desperation, melankoli, nonchalans och realism.
Hatar att förlora är en personlig diskbänksrealism, genomsyrad av humoristisk självdistans. Kanske bland det svåraste som går att skriva på svenska. Det är en hårfin balansgång att bemästra eftersom det enkelt kan tendera att bli larvigt. Nålsögat är svårträffat helt enkelt.
Det som slår mig mest är att Felicia Takman alstrar driv och ambition, hon är redo att våga vinna. Så trots att jag saknar en del utropstecken och viss mognad, då saker känns mindre välpolerade och klämkäcka, känns det som att tid är det enda som denna nyligen debuterade artist behöver. Vägen dit kommer hon trampa ut så bra ändå.
