Konstnären Erik Jeor har släppt Aquae Profundum, ett album med tonsatta texter av kyrkolärare och mystiker från 200-300-talet. Pretto kan man tro först. Men till min förvåning funkade texterna rätt väl. Kanske för att texterna inte skiljde sig särskilt mycket från det man ofta hör idag. Alltså det är inte wet-ass-pussy-stil på texterna utan mer typ sårad-av-kärleken-stil.
Sången kompas av ett band av olika svenska musiker, som gör ett utmärkt jobb att göra musiken intressant. Det påminner oerhört mycket om I.B. Sundström fast lite tråkigare – lite för polerat. Skivan marknadsför sig som att det är kompositioner och inte låtar som Erik Jeor har skapat. Jag håller dock inte med, detta är faktiskt ganska traditionella jazzinfluerade ballader. Det vill säga inget man inte hört förr. Fast det gör inte så mycket när dom är vackra och välskrivna.
