För symfoniska band finns sällan någon annan väg än att endast bli mer bombastiska och spektakulära i sina låtar. Nederländska Epica är ett typexempel på detta där deras musik, likt Dimmu Borgir och Carach Angren, ofta har vandrat bort på irrvägar på grund av en omättlig törst på det storslagna.
Även om den cineastiska arrangemangsupplevelsen är fantastisk gör den samtidigt låtar ofta mindre minnesvärda. De många emotionella uttrycken tar i mångt och mycket över konsten att balansera låtens styrkor, istället spänns alla muskler ständigt.
Bandet har dock aldrig glömt bort vikten av tunga gitarriff och aggressiva element så som den österländska tonaliteten i Seal of Solomon eller Mark Jensens growl. Ett mycket välkommet komplement till den talangfulla sångerskan Simone Simens centrala roll.
