I mellanstadiet vandrade jag skolkorridorerna ner i en prasslig vit vindjacka med ett broderat D12 märke på ryggen. En jacka som min mamma köpt till mig, utan att varken jag eller hon hade någon som helst aning om vad jag reppade.
I Marshall Mathers fall har många, inklusive jag, svårt att skilja verk från kreatör, och i förlängning dennes homofoba misogyna historia. När det kommer till kvinnohat har Eminem aldrig ens vandrat den balansgång raptexter inte sällan gör, utan har med texter som Guilty Conscience och 97' Bonnie & Clyde sedan länge basunerat ut sitt kvinnohat för full hals. Han har ofta rättfärdigat sin användning av homofobiska hatord och på det stora hela är vi alla överens om att Eminems storhetstid ligger bakom honom.
Detta tills han under BET Hip-Hop Awards i år la en fyra minuter lång a capella freestyle om den sittande administrationen och vi plötsligt insåg hans potentiella kulturella relevans 2017. Som de senaste decenniernas huvudrepresentant för Skitarg amerikansk vit underklass™ hade han samlat på sig en fanskara av likar och hade nu en unik möjlighet att påverka dessa.
Att lyssna på Revival är i kölvattnen av detta lite av en bergochdalbana. Den har briljanta stunder och spår som Like Home med Alicia Keys är riktigt vassa, samtidigt som han på spåret Heat lägger vidriga rader som ”Grab you by the (meow!), hope it's not a problem, in fact / About the only thing I agree on with Donald is that”. Spår som Believe och Cloraseptic är bara fruktansvärt dåliga.
Även stilistiskt är plattan spretig. Produktionen är rörig, han ältar ämnen som Hailie och Stan och passar på att som 45årig man dra några bajsskämt, jämföra sin fru med diarre och referera till Dabing. Gästartister som Beyonce och Khelani gör bra insatser, även om det är motsatsen till sömlöst när Ed Sheeran plötsligt börjar Ed Sheera mitt i plattan.
