Den brittiska popstjärnan (sällan en använder begreppet “popstjärna” nuförtiden!) Ellie Goulding debuterade för ett decennium sedan och har under sin karriär badat i olika vatten. Goulding doppade tån i elektronisk folkmusik, eller folktronica som jag nyligen lärt mig att det heter, för att sedan ta några simtag ut i synthpopen. Slutligen djupdök hon i mainstream pop där hon än idag befinner sig.
Brightest Blue är ett försök att bryta sig loss från radiohitsens stora vågor. Ellie Goulding gör sitt yttersta för att förena sin kreativa gnista med den kommersiella kraften. Hon använder sig av olika strategier, albumet är till och med uppdelade i kategorier. De mer kommersiella spåren är flyttade till en isolerad del av skivan för att göra hennes avsikt tydlig - hon tar distans.
Det är rätt märkligt men nödvändigt att ta uppdelningen i beaktning när jag recenserar, eftersom det är så tydliga skillnader på låtarna. De mer mainstreama spåren osar av “song writing camps“ där ambitiösa låtskrivare fått pumpa ut trallvänliga verser som slutligen hamnat i Ellie Gouldings hamn. Medan de andra låtarna som finns på själva huvud-albumet är betydligt mer känslosamma och personliga.
Och just därför känns det extra sorgligt att mainstream hitsen på Brightest Blue är de bästa/minst sämsta låtarna. Close To Me, som gästas av DJ:n Diplo och rapparen Swae Lee, är den tydliga stjärnan på skivan. Jag förstår att Ellie Goulding vill bryta sig loss från den opersonliga radiomusiken men det kommer nog krävas mer än några känslosamma verser och en skiva uppdelad i två kategorier. Oavsett strategierna är Brightest Blue ett väldigt tråkigt verk.
