Elbow

Det har viskats länge om Elbow. Några independentsinglar ledde till storbolagskontrakt och skivinspelning med Happy Mondays producent Steve Osborne för ett par år sedan. De hade vänner på höga platser, som Doves, och vågade vara uttalat politiska i en tid av sorglös nordengelsk grabbrock. Men den färdiga fullängdsskivan dumpades, och Elbow fick sparken. Nu är det dags att leva upp till förväntningarna, när skivan spelats in igen. Singeln [I]Any Day Now[/I] underblåste förhoppningarna. "I'll be the corpse in your bathtub" sjunger Guy Garvey och identifierar sig med andra nordengelska band som Joy Division. Helvete, han och de andra gamla skolkamraterna lämnade till och med lilla Bury för att flytta till Manchester och bli riktigt miserabla. Men solen lyser och utanför studion leker barnen på lekplatsen. När ljudet läcker in kan inte Elbow låta bli att småle, och när de släpper sin dystra pose blir de riktigt attraktiva. I stället för att fungera som soundtrack till självmord blir låten en hyllning till var och en som drömmer om att bryta sig ur sin triviala och monotona rutin. Men något fattas. Visst är skivan meditativ, drömsk och vacker, och det mesta går både långsamt och i moll. Men [I]Any Day Now[/I] har inga jämlikar på [I]Asleep In the Back[/I]. Ofta blir skivan anonym och jämntjock, och även om Elbow är på väg att utveckla något eget låter de fortfarande för mycket som förebilderna Coldplay (vilket bandet inte vill kännas vid) och kanske Talk Talk (som bandet gärna lyfter fram). Här och där finns postrockinslag, och på flera ställen försöker Elbow hänga på vågen av akustiska band med låg ljudvolym. [I]Powder Blue[/I] är en sentimental iakttagelse av ett mycket ömsint trasigt kärlekspar på en skitig Manchesterbar. Över trumvispar förmedlar en vacker pianomelodi stämningen till dess att paret med ett kras välter omkull ett glas på bardisken. När Elbow bryter monotonin händer något spännande. På några ställen glömmer de sin dystra sinnestämning, som när ljuden från lekplatsen eller från en fest i mixerrummet, i [I]Bitten by the Tailfly[/I], låter så lockande att Elbow måste le. Då sliter de fram en punkgitarr eller börjar klappa händerna, som i [I]Coming Second[/I]. Elbow upptäcker att det finns hopp, och då finns det hopp för Elbow.