När upphör avantgardet att vara avantgarde? När börjar allmänheten intressera sig för det udda?
Jo, när båda grupperna börjat intressera sig för varandra så pass att de är beredda att kompromissa. För industrimusiken, framförd av unga män som valde bort gitarr och bas till förmån för skallsåg och Korg MS10, inträffade det ett par år in på 80-talet. Då blev Cabaret Voltaire disco med Yashar, och Sozialistische Patienten Kollektiv, eller SPK
som de vid det laget hellre ville kallas, fixade en klubbhit med [I]Metal Dance[/I], medan Blixa Bergeld tog ledigt från Einstürzende Neubauten för att kompa Nick Cave.
Efter att ha klivit ner från barrikaden är Einstürzende Neubauten nöjda med att vara en del av det konstnärliga och intellektuella
etablissemanget. Med taktfasta [I]Selbsportrait mit Kater[/I] eller "röstinstallationen" Boreas ordnar de konstnärligheten, och med ett tema om omvälvningar och katastrofer tar de sig an intellektualiteten. Där ovädren inte finns explicit i texterna menar sig nyfilosoferna i bandet ha åstadkommit metaforiska musikstormar, som det elektroniska ovädret i annars utmärkta [I]Ozean und Brandung[/I]. För en inte fullt så filosofiskt lagd lyssnare låter det i sanningens namn mest som en gammal ljudeffekt-skiva.
Under titelspårets tolv minuter långa frenesi kommer metallskrotet till heders igen, och bandet musicerar gärna vidare på gasbrännare, torkade lindlöv och en överlevnadsfilt. Men numera använder man lika glatt pedal steel och Hammondorgel, och Blixa Bargeld vill då och då också få utlopp för sina gråsprängd-casanova-böjelser med förförar-baryton och ballader. Därmed blir låtar som [I]Der Weg ins Freie[/I] bara en aning för elektroniska för att kunna misstas för Leonard Cohenskiva.
Kompromisser kan ledas till utslätning, och i värsta fall till och med till utplåning. Det är Einstürzende Neubauten nära nu.
Skivbolag:
Artist:
