Så värst omtumlande borde inte nyheten att Kevin Rowlands och hans nuvarande inkarnation av Dexys gjort ett album med irländska sånger vara. Inte ens för den som inte känt till hans irländska rötter och möjligen också fortfarande dito medborgarskap. Redan Dexys debutsingel Dance Stance 1979 (senare kallad Burn It Down på första albumet) var en protest mot de anti-irländska skämt som florerade i England, och konfronterade den chauvinistiska schablonbilden av Paddy med en hel räcka stora irländska författare, bland dem Oscar Wilde, Brendan Behan och Laurence Sterne.
The Celtic Soul Brothers och en Van Morrison-cover på Too-Rye-Aye riktade sitt fokus i samma riktning, och efter att Kevin Rowland tillbringat tid med Sinn Féin kom flera spår på Don’t Stand Me Down att rättframt behandla irländsk politik. Fokuset är alltså inte på något sätt nytt för Kevin Rowland.
Det som möjligen förvånar - utöver den releasefrekvens som den tidigare närapå uträknade Kevin Rowland numera uppvisar - är att han tar sig sådana friheter med den irländska musiktraditionen. “We’re not trying to be Irish” förklarar han, och avstår tin whistles, bodhrán och allt annat som skulle kunna associeras till The Chieftains eller The Dubliners. Faktum är att hälften av albumets tolv låtar överhuvudtaget inte har något med Irland att göra, annat än kanske via Kevin Rowlands associationer, och bara i något enstaka fall kan man tala om titelns country soul. Bland de nationalromantiska sånger han väljer hämtar han till 40 Shades of Green från andra sidan Atlanten, ur Johnny Cashs (!) katalog, och Carrickfergus låter förmodligen inte tillräckligt seriöst patriotisk för somliga, särskilt inte när Kevin Rowland inte brytt sig om att redigera bort hostattacken han drabbas av halvvägs igenom sången.
Nu skulle inte den här anmälaren drömma om att ha synpunkter på Kevin Rowlands tematik. När han letar upp en smörig gammal gammal LeAnn Rimes-ballad som How Do I Live och förvandlar den till en underskön soulballad går det inte att ha så många synpunkter alls. Eller när han gör snabb soul, lika smart som han brukade göra i sin ungdom, av Hugh Masekelas Grazing in the Grass, upplockad via Friends of Distinctions soulversion från 1969. Eller när han gör Judy Collins spröda visa Both Sides Now till en poplåt med Dexys-anpassat drama i refrängen. Eller när en sleazeig You Wear It Well enkelt lever upp till Rod Stewarts original, och dessutom sömlöst väver in en bedövande vacker stråksektion i den gungande 70-talsrocken.
Inget av det där har vare sig med Irland eller med country soul att göra, men Kevin Rowland är inte så noga med dogman. Och när han kan förvandla såväl Curragh of Kildare som The Bee Gees To Love Somebody till fantastisk Dexys-soul, den förra vass som en Too-Rye-Aye-outtake och den senare med åtminstone antydningar till Kevin Rowlands sedvanliga dialoger med bandmedlemmar insprängda, spelar sådana teknikaliteter ingen som helst roll. Lika stort är att Kevin Rowlands röst fortfarande idag har sin övertygelse och sin energi helt intakt, hör bara hur hans crooning förvandlar standardballader som I’ll Take You Home Kathleen och The Town I Loved So Well till stora och känslosamma ögonblick.
De invändningar man kan ha är av en annan karaktär än angående den irländska renlärigheten. I Smoke Gets In Your Eyes låter Kevin Rowland helt ointresserad av att ens försöka dölja att det är en karaoketagning och inget annat, och när han ibland delar ut textrader till Sean Read och Lucy Morgan låter det ofta helt spontant och orepeterat. Men det är på sin höjd marginella radanmärkningarna, knappt värda att ta till protokollet, och annars handlar eventuella klagomål möjligen om att man önskar sig ytterligare. Något egenskrivet, kanske, eller en större tillit till vårt tålamod. Här tonas flera låtar ned runt fyraminutersstrecket, när Kevin Rowland just börjar värma upp inför den där sortens tiominuters textimprovisationer och dialoger som han är en mästare på, och som lyssnare känner man sig lite lurad på konfekten.
Att Kevin Rowland gör ett irländskt album och dessutom tar sig oändliga friheter med sitt tema är alltså inget att överraskas eller yvas över. Att han och Dexys år 2016 ännu en gång har samlat sig till ett storslaget, modigt, kärleksfullt och passionerat soulalbum behöver vi däremot göra gemensam sak i att ropa från taken. Det är just vad världen behöver.
