Chris Walla är inte längre med, och i hans ställe har den mer välkammade Dave Depper tagit plats intill Ben Gibbard. De riktar sig till en publik som för 20 år sedan var den unga indiekretsen men som nu trivs bättre med lite softare tilltal medan de funderar över bostadsamorteringar och karriärvägar. Sånger om gentrifieringen av Seattle i You Moved Away och Gold Rush är vänligt och moget elegant pop, och mycket långt ifrån den sortens identetsmodellerande indie som fanns på bandets tidigaste album.
Det är mycket medvetet från Ben Gibbard. “There’s nothing righteous in being 60 and a punk” konstaterar han övertydligt i avslutande 60 & Punk, och hans nya vuxna tilltal är både värdigt och sympatiskt. Men enda gången det verkligen bränner till är när det genomgående vemodiga och sentimentala i inledande I Dreamt We Spoke Again för en stund tangerar The Cure, och det går att ana den svunna ungdomen hos Death Cab For Cutie.
