Up And Away är klassisk feelgoodhouse komplett med bordunliknande orgelton, några försiktiga housepianoackord och en aningen för tung bastrumma. Dessutom med houseveteranen Robert Owens autentiska stämma som bygger en tillbakalutad och långsamt episk dramaturgi. Dessvärre finns inte denna pärla som David Guetta knåpade ihop i Paris 1994 på nya dubbelalbumet Nothing But The Beat. Trots att det kanske är den bästa house som skapats i Frankrike kommer den med största sannolikhet inte ens att finnas på en hypotetisk Best of David Guetta.
David Guetta har valt att ta en annan väg som producent. Anmärkningsvärt är det ändå att han gärna påpekar varifrån han kommer. Nothing But The Beat är ett konceptalbum i två delar. Den första ger precis vad jag förväntar mig, ett dussin gonna-be-hits utan ett enda undantag. Allt går så snabbt men jag tror jag hör Ludacris, Akon, Nicki Minaj, Lil Wayne, Timbaland, Usher och Will.I.Am på vägen genom David Guettas (och hans tänkbara spökskrivares) sorgligt spekulativa ingenjörskonst (minus konst). Musiken är så rastlös och ängslig - så rädd att gå miste om lyssnaren - att den förlorar all identitet och blir skrämmande steril. Det är helt tomt, jag hör ingenting.
Det är den andra delen som egentligen är uppseendeväckande. Andra skivan är kulissen för David Guettas skådespel med honom själv i huvudrollen som dansmusikens räddare. Det är berättelsen om att han söker sig tillbaka till där han kommer ifrån för att lyfta housemusikkulturen till den stora publiken med sånglös dansmusik i fullformat. Det finns tre problem med detta skådespel. Det första är att dansmusiken de senaste tjugo åren, sedan ravet kommersialiserades, alltid funnit sina vägar in på topplistorna, så varför skulle det behövas en missionär?
Det andra, som också är en kommentar på den första, är att det i själva verket är popmusikens formspråk som vi minns det som fått ge vika för en mer dansorienterat dynamisk struktur och four-on-the-floor-känsla som dominerar topplistorna idag.
Sist men inte minst är musiken ett problem. David Guetta har i det som är tänkt att vara dansmusik missat idén om dansmusik. För mig finns upplevelsen av dansmusik i suggestionen. David Guetta gör allt för att undvika en sådan upplevelse, monotonins förtrollande kraft hålls inte för sann. Detta är inte musik att dansa till, detta är musik att slå huvudet i väggen till, veva näven i luften till och slutligen att kräkas till.
Skivbolag:
Artist:
