Det första som står klart att konstatera är att Daft Punk definitivt flyttat ut från klubben, eller i alla fall från nattklubben så som vi känner den från 80-talet och framåt. Bee Gees "klubbsoundtrack" till Saturday Night Fever och ursprunget till disco under senare 70-talet står närmare det här än någon som helst housereferens. Att discopionjären Giorgio Moroder föreläser om när han "upptäckte" den raka four-on-the-floor metronomrytmen går helt i fas med att Daft Punk byter perspektiv och blir konservativa historielärare med robotmask istället för housepionjärer med robotmask. Det kanske låter som att jag är besviken på dominansen av slicka funkgitarrer och “autentiska” livetrummor men jag är högst medveten om att de var tvunga att hitta en nödutgång från sin historia då franska piratkopior från labels som Ed Banger, Institubes och Kitsuné kidnappade till sig en fransk housevåg på bred front något år efter Daft Punks senaste studioalbum (Human After All, 2005). Panda Bears närvaro på Doin' It Right och såklart Get Lucky är höjdpunkterna. Punkt.
