The Concretes Hey trouble är på alla sätt förvånansvärt mörk och tungsint. Sången är uppgiven, takten maskinell och statisk som om den utgjorde fond till en begravning av världen och hela dess befolkning. Det är möjligt att problemen inom bandet som slutade i förra sångerskan Victoria Bergsmans avhopp har färgat av sig på Hey trouble. Men The Concretes nya än mer långsamma ljudbild är inte klädsam. Attraktionen uteblir. Det är grått. The Cure All cats are grey-grått.Inte förrän imponerande Oh boy sprakar det loss. Men sedan snabbt tillbaka till utdraget svårmod utan riktning i Mazzy Star-influerade If we’re lucky we don’t get there on time.
Det är inget barnkalas med ballonger och tutor The Concretes bjuder på. Det här är någonting att hälla upp ett kar ljummet vatten och skära upp handlederna till. Fast utan fascinerande texter och nerv. Det är i mycket oinspirerad och intetsägande Jari Haapalainen-producerad goth-pop där Lisa Milbergs och Maria Erikssons röster ligger långt framme i produktionen och instrumenten är begravda i bakgrunden.
Skivbolag:
Artist:
