Man trodde ju att man hade vuxit ifrån den där barnsliga elitismen man kände som sextonåring. Det där speciella och själviska sättet att tänka "det här är mitt band, ingen annans". Det höll ju sällan, någon månad senare var bandet i fråga var mans egendom och man drog sin babyfettiga lekamen trumpet vidare mot något annat nytt, tufft, eget. Så funkade i alla fall jag, fånigt nog, när jag var tonåring. Efter tio år av givmildhet och spread the wealth, så var det plötsligt dags igen.
När jag ramlade över Clap your hands say yeah på nätet i början av den här sommaren, fick jag instinktivt den där magkänslan av mitt, mitt, mitt. Lätt Gollum-inspirerad snålade jag på godispåsen och inte en endaste bland-cdr till vänkretsen innehöll my precious. För de var mina. Men nu verkar loppet kört, de släpper på V2 i januari och världen ligger öppen för mina älsklingsmän från Brooklyn.
Så vad är det som är så förbaskat bra? Vi kan ju börja med Alec Ounsworths röst. Den ekar Television. Man hör aldrig vad han säger. Jag tror inte att han uttalar ett endaste ord utan att dölja dess egentliga innebörd i ett ylande, gnyende, sluddrande, mumlande. Den är gäll och aldrig vacker. Fast ändå den finaste, om ni förstår? Sen har vi ju melodierna. Jesus, vilka poplåtar de fått ihop. Jag tycker de påminner om Arcade Fire, även om en kär vän å det bestämdaste hävdar att så inte är fallet. Det är indierock när den är som mest välmående. Det är stycke efter stycke med medryckande trumslag som gång på gång drar mig upp på vardagsrumsgolvet, får mig att glatt och obekymrat sjunga med på det där sättet man gjorde när man var fem och inte kunde engelska, jag har ingen aning om vad låtfan handlar om. Men vad gör det när musiken fyller mig med fnitter och sprittig energi, det är musik som känns så förbannat äkta och genuin. Som riktig musik, allt annat känns som plast.
När skivan tar slut blir rummet kallt och vardagsgrått igen. Men om man har den på repeat, detta teknikens under, så behöver festen, pirret, de röda spotlightsen som färgar rökdimman och Mållgan-kompisarna som dansar runt dig med flaxande hår, aldrig försvinna.Skivbolag:
Artist:
