Vilken vit snubbe som helst skulle kunna komma fram till mig, presentera sig som Charlie Puth, och jag skulle antagligen tro honom. Bland en stor grupp nu aktuella musiker-killar som förvirrat snubblat in i kändisskapet lyckas han vara extra intetsägande. En helt vanlig Rytmus-snubbe, förundrad över hur han hamnade här.
Men det är inte riktigt rättvist av mig att avfärda honom så lätt. Puth gjort sig känd för att i alla fall vara en kapabel musiker. “JAG ÄR JÄTTEBRA PÅ PIANO!!!” tänker jag att han skriker till journalister som bara råkar gå förbi honom på gatan. “JAG PLUGGADE FAKTISKT PÅ BERKLEE!” ylar han ut från sitt fönster varje kväll. Han producerar själv, skriver själv, och är så mån om att påpeka sin akademiskt musikaliska bakgrund att det känns som ett enda långt korståg för att särskilja sig från världens Shawn Mendesar och diverse mindre lyckade One Direction-avhopp. Om inte så för att lägga grunden till en lång karriär som låtskrivare och producent när/om hans egen starpower brinner ut.
Plattan är halvdan, mest fylld till bredden av texter om hur knöliga Los Angeles-tjejer är och hur jobbigt det är att vara berömd. Men allt det har vi redan The Weekend till, och han gör det bättre.
