”I want to hold your hand”, sjöng The Beatles 1963, och alla 12-13-åriga flickor i publiken trodde dem och älskade det. Trots att de fyra hormonstinna och omsvärmade musikerna rimligen ville ägna sin uppmärksamhet åt helt andra kroppsdelar. ”Wouldn’t it be nice if we were older...”, filosoferade Brian Wilson och The Beach Boys, men visste att barnen i publiken inte hade nått en mognadsnivå där de längtade efter något mer än kolorerad romantik. ”...Then we souldn’t have to wait so long”. Oskyldigare än oskyldigast.
En av popmusikens viktigaste och mest grundläggande genres är den infantila pophiten, skriven för barn. Stora delar av den ursprungliga popmusiken handlade om det, och även sedan popmusiken kom i puberteten och blev krånglig, motsträvig och rebellisk i slutet av sextiotalet har infantiliteten existerat vid sidan om. Har det inte varit utpräglad förskolepop som Aqua så har det varit motsvarande bubbelgum-oskyldigheter, från könsmogna personer som låtsas vara barn. Inte konstigt att något så tillkämpat så sällan har gjort djupa och verkliga avtryck, inte så konstigt att Beatles/Beach Boys-exemplen här är unika undantag från popmusikregeln att vuxna som låtsas vara barn enbart framstår som obehagliga.
Daniel Johnstons storhet låg inte bara i att han skrev de mest omedelbara popmelodierna sedan de nämnda exemplens era (även om de ofta skymdes av hans egenhändiga inspelningar som får begreppet lo-fi att låta high-tech). Den låg också i att han gjorde det med en barnslig oskuld som var genuin och äkta. Hans fullständiga oförställdhet grundad i bipolaritet och schizofreni var hans musikaliska välsignelse, och hans privata förbannelse.
Jag hade lyckan att se Daniel Johnston live ett par år innan hans död i höstas, i New York med ett band bestående av bland andra Joan As Police Woman och delar av delar av Beirut. Det var en intensiv upplevelse för oss i publiken, men Daniel Johnston själv verkade minst lika glad över att vi efter konserten ville köpa de färgpenneteckningar av huvudfotingar och superhjältar som han ritade med samma självklara allvar som han skrev sånger. Hans ensamt sorgsna kärlekssånger som Honey I Sure Miss You och Impossible Love, båda tolkade här, har inte en gnutta tillgjordhet i sig.
På andra delar av samma turné backades han upp av Doug Martsch och hans Built to Spill, som vittnade om att det var en ganska krånglig upplevelse. Men hänvisade till att repetera på egen hand, utan Daniel Johnston som vid det här laget var i ganska dåligt skick, innebar det också att de kom ännu närmare hans sånger. Därför är det helt rimligt att de hyllar Daniel Johnston med ett sånt här coveralbum, men för Built to Spills nuvarande mognare trioformat är det ett tveeggat svärd. Sångernas omedelbarhet och simpla genialitet framstår i all sin glans, naturligtvis, och eftersom Built to Spill avhåller sig från sitt värsta larmande - utom som sig bör i Fake Records of Rock and Roll - finns inget som distraherar.
Rent musikaliskt innebär det också att skivan blir lite onödig. Doug Martsch har en röst och sångstil som inte låter som Daniel Johnston men har samma nakna bräcklighet, men den där unika egna självklarheten och kompromisslösheten saknas. Det låter helt enkelt som just precis vad det är - ett inhyrt kompband som under repetitionerna förälskat sig i huvudartistens låtar, och vill visa kärleken genom att lägga egen röst på sina städade bakgrunder från samarbetet. Det är en fin gest, men det är inte en anledning att söka alternativ till Daniel Johnstons egna inspelningar. Eller hur?
