För ganska precis ett år sedan gästade Ry Cooder och hela den kubanska orkestern Buena Vista Social Club Amsterdam, där man gav sina två allra första konserter. Det var en mäktig upplevelse att sitta framför denna tjugo man starka, oerhört välklädda orkester. Den drygt 70 år gamle, trådsmale och lite blyge sångaren Ibrahim Ferrer var speciellt cool. Efter den ena spelningen letade jag upp honom bakom scenen. Han skrev med spretiga bokstäver en hälsning i mitt programhäfte och han höll kvar min hand länge, men det blev inte så mycket sagt. Han talar inte engelska, jag talar inte spanska. Men han pekade på sitt bröst och sa ett enda ord på bruten engelska: "happy".
Jag tror att jag förstod budskapet.
Plattan [I]Buena Vista Social Club[/I] har öppnat hela västvärlden för den här romantiska, sensuella musiken från ett Kuba innan Castros revolution. Den belönades i den senaste amerikanska Grammy-utdelningen, den har nu sålts i mer än en miljon exemplar och den fortsätter att sälja. Musikerna turnerar runt världen i olika konstellationer.
Cooder hade redan då varit tillbaka i Havanna och spelat in Ibrahim Ferrer, för en platta i dennes eget namn, och han kunde dåligt dölja sin entusiasm.
- Den plattan blir fantastisk, ännu starkare än Buena Vista. Och Ibrahim är så rolig att jobba med, han njuter av varje sekund. När vi letade reda på honom för Buena Vista-projektet försörjde han sig som skoputsare och trodde att det var så han skulle sluta sina dagar.
Nu är den plattan utgiven och med den som facit konstaterar man snabbt att så knappast blir fallet. Det är en ljuvlig inspelning, gjord i Havannas antika Egrem-studio, med ett stort och öppet akustiskt sound, fyllt av rummets känsla och dynamik. Inramningen är perfekt för Ferrers ljusa, tyngdlöst svävande röst. Som tycks kunna sjunga vad som helst, med samma inkänning och försiktiga passion. Här finns både spänstiga, amerikanskt influerade storbandsnummer som pockande svänger på höfterna, silkeslena ballader med himmelsstråkar som spinner skönhet runt våra hjärtan och mer råbarkade, lantliga sånger med slagverk och sinnliga gitarrer i bakgrunden. Det finns många höjdpunkter. Till exempel den passionerade boleron [I]Nuestra Ultima Cita[/I] med textrader som, grovt översatta till engelska, lyder "please leave/ don't torment me/ etch our farewell on your mind/ that evening is over now when/ drunk with kisses/ you gave me everything". Vem kan motstå sådant?
Cooder och kubanen Manuel Galbán skjuter för övrigt in diskret, men mycket snyggt gitarrspel på många ställen. Inte minst på plattans absoluta topp, duetten [I]Silencio,[/I] som Ferrer gör tillsammans med Omara Portyondo, "Kubas Billie Holiday". En släpig ballad med underskönt stråkarrangemang och stor, stor sångkonst framför mickarna. Aquellos Ojos Verdes med sirligt pianospel från den åldrige Buena Vista-musikern Rubén González och slirigt saxsolo från speciellt influgne Gil Bernal, mannen som spelade sax på Riot On Cell Block #9 och en rad andra tidiga Coasters-klassiker, är inte så tokig den heller. Man kan fortsätta.
Istället får Cooder sista ordet:
- Jag känner mig oerhört lycklig och stolt över att ha fått chansen att göra den här musiken, att få möta dessa fantastiska musiker, på nittiotalet. Det är ju tyvärr så att det nästan ingenstans i världen längre finns någon musik som är "ren"; som inte har förorenats, tvingats till förändring eller som helt enkelt förstörts i ett kommersiellt maskineri. Jag har aldrig tidigare mött så fantastiska musiker, som spelat en så delikat och finlemmad musik på ett så avspänt vis. Jag trodde knappt det var sant att de ville spela med mig.
Tur för oss att de ville.Skivbolag:
Artist:
