Första gången jag spelar Weeping Willows debutalbum sjunger jagmed i låtarna. Visst, det säger en del om antalet konsertbesök det senasteåret, men framför allt säger det något annat; att det här är sånger som maninte behöver titta i texthäftet för att kunna. Det är bara att öppnaklaffen till hjärtat, så finns de där, med självskrivna titlar som Blue andAlone och I'm Failing In Love. Det här är sånger ur Magnus Carlsson ochhans kamraters själ, men också ur min och din. Det är därför så mångaälskar dem. Inte för att de, på sina konserter, tolkar Ramblin' Man,Sunday Morning och Always on My Mind så fint.Med andra ord och en gång för alla: Weeping Willows är inget retroband,lika lite som Oasis eller Tindersticks är det. De återskapar ingen svunnenera. Deras musik är traditionsstark och hämtar mycket från olika epoker;det är därför den känns så rik och mångfacetterad.
Men i slutändan är denändå betydligt mer 1997 än 1957,av det enkla skälet att riktigt storabegåvningar alltid tillhör sin samtid.Sluttjatat? Börja då lyssna på skivan, med tolv sånger som alla ärfullkomligt fantastiska i sin storhet och sin skörhet - allt understött avPål Svenres produktion, som måste vara bland det mest lyhörda ochfingertoppskänsliga som presterats i en svensk studio. Han lyfter Willowsnya material som en osynlig hand, till nivåer det aldrig befunnit sig pålive.
Det går självklart att vara snobb. Det går att plocka fram ett knippeamerikanska band och artister som i åratal gjort precis det Willows gör ochhävda att folk borde upptäcka dem först. Jag ser bara inte poängen med det.Det Weeping Willows har gjort är nämligen så stort: de har, via ett envetetkonserterande och en entustiastisk hyllningskör, fått en stor, ung och hippsvensk publik att sluta fnysa åt "sentimental" musik och sånger som öppetoch naivt blottar starka känslor. De får folk att gråta, älska eller barahålla om. De skulle dessutom kunna fungera som fronttrupper i ett krig jaglänge velat se mobiliseringen inför: återerövrandet av den folkligadansmusiken från en dansbandsmaffia som aldrig haft vare sig hjärta ellersmärta - och deras beväpning består inte av nostalgi och covers, utan avmusik som är deras alldeles egen. Må de sälja miljoners miljoner skivor.Skivbolag:
Artist:
