Britta Persson — Folk - Dikt och toner om personer

Patrik Forshage 00:00 19 Aug 2019

Barnmusik är visserligen erkänt svårt, men några grundläggande iakttagelser borde vara allmänt kända idag. Till exempel att de två farligaste grunden barnskivor riskerar att stöta i är 

- att vara infantil, och/eller

- att vara uppfostrande. 

Ändå är det fortfarande alldeles för många som får grundstötning just där. På en skolavslutning kan det verka charmerande med den där sortens sånger som alldeles för många av landets musiklärare knåpar ihop, där de lägger förnumstiga och barnsligt lyckliga ord i munnen på barn. Därmed uppstår en marknad för barnvisor där artisten låtsas vara barn och ägnar sig åt barnsligt reflekterande - ”så gulligt, det här kommer min lilla telning att känna igen sig i”. Men nej, det gör sällan din lilla telning, därför att det finns ytterst få vuxna som faktiskt har sådan kontakt med sitt inre barn att det bli något annat än påklistrat, konstlat och falskt. 

På samma sätt har det funnits en uppfostrande ambition i barnmusik ända sedan Sudda sudda bort din sura min. Du ska si, du ska inte så, och även om budskapet har förändrats över tid från tandborstuppmaningarnas tid (Lasse Berghagens Rutan, Prickan, Randan och Vita Bergens Polis är ett verkligt skräckexempel) via 70-talets solidaritetsuppmaningar.

Folk - Dikt och toner om personer samarbetar med Britta Persson med de prisbelönade barnboksförfattarsystrarna Lisen och Emma Adbåge, och trots trojkans samlade erfarenheter snuddar de vid det andra grunden och navigerar upp på det första, rejält. Årstidssånger som Året med hösthuttrande på skolgården i jag-form är exempel på den där förmenta förnumstigheten där vuxna sjunger ur ett tillkämpat barnperspektiv, liksom Tyst person. Populärkultur står och väger, men håller sig på gränsen genom att vara musikaliskt intressantare. Som sämst blir det både uppfostrande och utbildande, i Kroppens psalm, eller bara fullt av plattityder som i julvisan Dagbok i december.

Bättre är det när Britta Persson och hennes samarbetspartners slutar vara övertydliga och förenklande. Det finns antydningar till sådant i Susette och i Minnen. Men först i hymnen Det finaste, där producerande Petter Winnberg liksom gästande Amanda Bergman, Nino Ramsby, Kristofer Åström och Sibille Attar står i kö för att sjunga varsin vers blir det riktigt bra. Den är ensam om att nå upp till det allvar och den glädje som Britta Persson och hennes kollegor brukar utstråla när de tillsammans inom Bröderna Lindgrens ram sjunger barnvisor som ledigt kryssar förbi genrens grynnor. Till skillnad från den här skivan är de likt sina främsta föregångare - från Lennart Hellsing via Hasse Alfredson och just Barbro Lindgren fram till klassikern Mikloz och Hygglona - allihop mästare i förmågan att vara barnsligt oförutsägbara utan att släppa sin vuxenhet.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Here Be Wolves — Here Be Wolves

När Karla-Therese Kjellvander bildar duo med den nya bekantskapen Mikael Peterson finns inte tillstymmelse till kompromiss vare i texter eller i musikaliskt engagemang. Hon må vara uttalat icketroende medan han är djupt religiös, men att han vill använda sin musik till att besjunga sin tro på och kärlek till Jesus är inte så udda i den sortens stilla välskrivna americana som är deras gemensamma musikaliska uttryck.