Britta Persson — Folk - Dikt och toner om personer

Patrik Forshage 00:00 19 Aug 2019

Barnmusik är visserligen erkänt svårt, men några grundläggande iakttagelser borde vara allmänt kända idag. Till exempel att de två farligaste grunden barnskivor riskerar att stöta i är 

- att vara infantil, och/eller

- att vara uppfostrande. 

Ändå är det fortfarande alldeles för många som får grundstötning just där. På en skolavslutning kan det verka charmerande med den där sortens sånger som alldeles för många av landets musiklärare knåpar ihop, där de lägger förnumstiga och barnsligt lyckliga ord i munnen på barn. Därmed uppstår en marknad för barnvisor där artisten låtsas vara barn och ägnar sig åt barnsligt reflekterande - ”så gulligt, det här kommer min lilla telning att känna igen sig i”. Men nej, det gör sällan din lilla telning, därför att det finns ytterst få vuxna som faktiskt har sådan kontakt med sitt inre barn att det bli något annat än påklistrat, konstlat och falskt. 

På samma sätt har det funnits en uppfostrande ambition i barnmusik ända sedan Sudda sudda bort din sura min. Du ska si, du ska inte så, och även om budskapet har förändrats över tid från tandborstuppmaningarnas tid (Lasse Berghagens Rutan, Prickan, Randan och Vita Bergens Polis är ett verkligt skräckexempel) via 70-talets solidaritetsuppmaningar.

Folk - Dikt och toner om personer samarbetar med Britta Persson med de prisbelönade barnboksförfattarsystrarna Lisen och Emma Adbåge, och trots trojkans samlade erfarenheter snuddar de vid det andra grunden och navigerar upp på det första, rejält. Årstidssånger som Året med hösthuttrande på skolgården i jag-form är exempel på den där förmenta förnumstigheten där vuxna sjunger ur ett tillkämpat barnperspektiv, liksom Tyst person. Populärkultur står och väger, men håller sig på gränsen genom att vara musikaliskt intressantare. Som sämst blir det både uppfostrande och utbildande, i Kroppens psalm, eller bara fullt av plattityder som i julvisan Dagbok i december.

Bättre är det när Britta Persson och hennes samarbetspartners slutar vara övertydliga och förenklande. Det finns antydningar till sådant i Susette och i Minnen. Men först i hymnen Det finaste, där producerande Petter Winnberg liksom gästande Amanda Bergman, Nino Ramsby, Kristofer Åström och Sibille Attar står i kö för att sjunga varsin vers blir det riktigt bra. Den är ensam om att nå upp till det allvar och den glädje som Britta Persson och hennes kollegor brukar utstråla när de tillsammans inom Bröderna Lindgrens ram sjunger barnvisor som ledigt kryssar förbi genrens grynnor. Till skillnad från den här skivan är de likt sina främsta föregångare - från Lennart Hellsing via Hasse Alfredson och just Barbro Lindgren fram till klassikern Mikloz och Hygglona - allihop mästare i förmågan att vara barnsligt oförutsägbara utan att släppa sin vuxenhet.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ala.Ni — Acca

På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land

Pictish Trail - Thumb World

På Isle of Eigg i nordvästra Skottland sitter den underfundigt underhållande psykedeliamusikern Johnny Lynch och funderar över livets stora samband. Den tumvärld som upptar hans grubblerier här beskriver hans som det paradoxala i att tummen är det som skiljer människans fysionomi från andra arters (så säger han) och därmed varit avgörande för evolutionen, och samtidigt är den kroppsdel vi använder för den artificiella verklighet som utgörs av mobiltelefoner och surfplattor, och som därför orsakar människans de-evolution. Nämnde jag att han är en psykedelisk humorist?

Spinning Coin - Hyacinth

Hur kan någon stå emot att falla pladask för den här sortens klassisk skotskt gitarrindie? Musik som utgår från Velvet Underground och som med krångliga gitarrslingor styr sina nerviga och ofta lite tröga popmelodier mellanlandar i åttiotalets Postcard-pop innan den med purfärsk aktualitet är framme i nutiden