"If you by some reason stumble across a band called Bright Eyes. Stay away. They suck beyond belief". Så löd ett mail jag fick från vår skivbolagsman (jippie, The Concretes har släppt skiva i USA!) i Seattle. Det var det första jag hörde om bandet, som tydligen precis släppt sin tredje skiva. Och det var ju ett kort och kärnfullt meddelande. Jag blev förstås jättenyfiken och skrev - hans uppmaning till trots - genast upp skivan på min köp-lista. Dessutom har vår musiksmak visat sig gå isär tidigare där jag tenderar att försvara lite mindre skönsjungande band som Guided By Voices vilka han väsande brukar förklara är Djävulens påfund. Jag har en teori om att vissa amerikanska fenomen är så amerikanska att de bara uppskattas fullt av icke-amerikaner, precis som vi européer oftast inte går i gång på en för typisk europeisk företeelse.
Några dagar senare kom - helt i enlighet med lagen om att världen är liten och med min teori - ett mail från Rough Trade som valt Bright Eyes till veckans skiva och pratade om att han var en ny Elliott Smith. Jag la till ett utropstecken på min köp-lista som jag sedan vecklade upp några veckor senare i London. Medan jag betalade skivan frågade jag vad det var de spelade i butiken. Det lät som ett folkmusikinspirerat Beat Happening med en vansinnig man på sång... "It's the record you just bought" svarade Rough Trade-mannen leende.
Min amerikanske kumpan hade en poäng. Conor Oberst, sångaren i Bright Eyes - och bandets enda fasta medlem - väcker starka känslor. Han kan inte riktigt sjunga och hans röst är lika säregen som Built To Spills sångare Doug Marschs eller Gordon Ganos från Violent Femmes. Dessutom så skriker han (han har sannolikt damp eller ett mycket ohälsosamt förhållande till droger) besinningslöst rakt in i mikrofonen på ett sätt som får Håkan Hellström att framstå som tystlåten och följsam. Och produktionen är i det närmaste obefintlig. Eller åtminstone skickligt full av skavanker - på samma sätt som Badly Drawn Boys egensinniga pop är. Man älskar eller hatar Bright Eyes. Man älskar eller hatar Håkan Hellström, Doug Marsch och Gordon Gano också. Jag älskar dem allihop.
Bright Eyes sjunger om kärlek; lycklig, olycklig, obesvarad. Han skriker och viskar om kärlek. I bakgrunden rasar jäktande trummor, en akustisk gitarr, mellotron, piano och steel guitar. Nästan varje sekund är fylld av sång, han snubblar över orden som ibland försvinner med inandningarna. I [I]Haligh, Haligh, A Lie, Haligh[/I] sjunger han om ett telefonsamtal han fått som avslöjat hans tjejs otrohet ("I didn't want to tell you this...It's just some guys she's been hanging out with... Oh I don't know... The last couple of weeks I guess...") och i [I]The Calendar Hung Itself[/I] frågar han sig om han inte skulle vara en bättre pojkvän än den du har ("Does he know that place below your neck that is your favourite to be touched and does he cry through broken sentences like I love you far too much?"). Så han kan inte sjunga - vem bryr sig?
Bright Eyes gör mig glad. Och lite kär. Så enkelt är det. Att den sedan tydligen suger bortom allt förnuft hör inte riktigt hit.Skivbolag:
Artist:
