Efter att ha stött på Bobby Conns namn i precis alla existerande
medier de senaste månaderna så har ord som "spännande", "funk", "disco" och "rock" nästan blivit synonyma med Conn i mitt huvud. Döm om min obehagliga förvåning när det visat sig att alla hyllningar har varit ironiska! Det måste de ha varit.
Inledande [I]A Taste of Luxury[/I] och [I]Angels[/I] låter som en
pillersväljande transvestits tolkningar av The Doors respektive Bowie och då har jag inte ens kommit till [/I]You've Come a Long Way[/I] ännu, som är allt vi lärt oss hata av -- i tur och ordning -- klassisk musik, rockopera, dussinpop och metal. I ett och samma lilla dekadenta helvete.
Conn har sånär som på sin sparsmakade längd -- och trots sin fullfjädrade entertainer-Persona -- inga likheter alls med Beck (eller Prince), utan är snarare resultatet av Queens sammanlagda ondska, på fultjack.
Nya ord som blir synonyma med Bobby Conn är: "svulstig", "operarock", "Don", "pretentiös", "Johnson", "symf", "svettig", "ustvävande" och "scenkostym".
Bobby själv verkar däremot ha ett väldigt passionerat förhållande till sitt eget åmande jag (och även till sin penis, som i och för sig av sångrösten att döma låter som om den hamnat i någon slags kläm).
I jakten på försonande drag (det är ju trots allt Chicagolegenderna McEntire och O'Rourke vid rodret och skivan är utgiven av Thrill Jockey) så finns det inpetat en del ganska sympatiska spår av (om inte The Sea And Cake så) Aluminum Group och det känns ganska naturligt att nämna både Thin Lizzy och valfritt drägligt engelskt popband. Men med det och allt innan sagt, så gör det nästan hans teatraliska, hårdsminkade popfunk ännu mer outhärdlig och teoretisk.
Eller kort sagt, tycker du om den här skivan så finns det också en
överhängande risk att du skulle lista "krossad", "sammet" och "kitsch" som dina tre bästa ord.
Skivbolag:
Artist:
