Jag började lyssna på Blonde Redhead i samband med 23, den där de på allvar formulerade den drömlika och ganska ödsliga ljudbild jag förknippar med dem. Två skivor senare har de gått ännu längre in i dimman, det vill säga exakt dit de hör hemma. Kazu Makinos trolska och säregna röst omges av nakna och monotona melodislingor, vilka tillsammans målar upp ett kargt ljudlandskap. Låtarna är oftast långsamma och avvaktande.
Men trots de till synes sparsmakade arrangemangen blir det aldrig sömnigt att lyssna, ty det är i det nedtonade som nyanserna blir extra tydliga. Istället sugs man in i mystiken, på samma sätt som en bra film får en att glömma bort var man egentligen befinner sig. Barragán skulle kunna utspela sig på en isländsk glaciär eller i en David Lynch-tillvaro, båda känns lika rimliga.
