Precis som jag kan avgöra om jag är kär i en tjej genom att, precis efter utlösning, fråga mig själv "vill jag verkligen göra det här igen?" (svarar jag ja på den frågan är jag väldigt kär), kan jag läsa av min inställning till en poplåt när den närmar sig sitt slut. Vill jag höra den igen är jag djupt fascinerad. Vill jag höra den två gånger till är jag sexuellt upphetsad. Ni förstår, jag kan bli väldigt erotisk vad gäller populärmusik. Jag spelade till exempel Bloc Partys [I]Banquet[/I] 97 gånger innan jag svettig kunde lutade mig tillbaka i sängen, tända en cigarett och känna mig tillfredställd. Så för mig är en skiva som [I]Silent Alarm[/I] den mest extrema sexuella upplevelse jag kan tänka mig.
Ni kommer med all säkerhet spela singeln [I]Banquet[/I] i era små stereoapparater tills ni får öroninflammation. Låten är bortom all annan populärmusik.
Bloc Party är ett smutsigare Franz Ferdinand. Mindre elegant och mindre MTV-polerat.
Hela skivan är en [I]Three Imaginary Boys[/I] med en Robert Smith med lite konstkuk i sig. Kele Okereke har så angelägen röst att jag förlåter hans löjliga frisyr (han ser ut som en myra).
Bloc Party tillför inget nytt till musikhistorien. Bloc Party är inte ängsliga för att låna. Det finns tusentals referenser i Bloc Partys musik, referenser jag inte orkar lista här, men JG Ballard och Bertrand Russell är två. Bloc Party har det enda som behövs: god smak och några ackord. Det räcker fantastiskt långt i min värld.
Det finns skimmer av [I]Marquee Moon[/I], [I]Three Imaginary Boys[/I] och [I]Echoes[/I], och låtar som [I]Positive Tension[/I], [I]Banquet[/I], och [I]Blue Light[/I] är vackert brittiskt nonchalanta. Det är där min sexuella attraktion ligger.
Och nu när de äntligen har släppt ett debutalbum i mina händer ångrar jag inte längre att jag spenderade halva deras spelning i Islington förra året med att föra in tungan i en au pair från Malta. God bless, Malta.Skivbolag:
Artist:
