Blandade artister - Angelheaded Hipster: The Songs of Marc Bolan & T Rex

Patrik Forshage 15:45 8 Sep 2020

När covid-19-viruset tog Hal Willner i april i år sörjde stora delar av den västliga musikvärldens mest respekterade namn unisont och ljudligt. Som innovativ producent och curator ägnade han ett liv åt att vidga perspektiven hos både artister och publik genom att placera musiker i oväntade samarbeten och kontexter, där beatpoesi, jazz, rock och experimentell avantgardism sömlöst och naturligt satt ihop. 

Som ung och relativt snäv lyssnare närmade jag mig hans tidiga Thelonious Monk-hyllning That's The Way I Feel Now för Joe Jackson och Dr John, och gick därifrån i sällskap med John Zorn, Carla Bley och inte minst festföremålet Monk själv. På hyllningar till Kurt Weill trängdes Lou Reed med Dagmar Krause och Aaron Neville, på en strålande Walt Disney-hyllning stod Sun Ra i armkrok med Harry Nilsson och Tom Waits. Charlie Mingus tolkades av Henry Rollins, Chuck D och Leonard Cohen, och på två volymer gamla piratvisor skrålar Bryan Ferry i duett med Antony ikapp med Jarvis Cocker. 

Sådär höll det på. När William S Burroughs gjorde album under Hal Willners överinseende stod Sonic Youth och John Cale för de musikaliska dimensionerna, och både Marianne Faithfull och Lou Reed knöt Hal Willner till sig som som sin favoritproducent för lång tid. 

Den här hyllningen till Marc Bolan blev Hal Willners sista projekt i den långa raden innovativa koncept- och hyllningsalbum, och den virvel av artister som flimrar förbi i huvud- och biroller här är minst lika omtumlande som på Willners tidigare projekt. Som alltid med Hal Willners hyllningsalbum accentueras föremålet för hyllningen dessutom ur delvis nya perspektiv. Här är det kompositörsidan av Marc Bolan, inte popstjärnan eller glamrockuppfinnaren, som sätts i fokus, och det är ett välgörande förtydligande. På något förunderligt sätt fångar bland andra Father John Misty på köpet en passionerad textförfattare där vi annars slentrianmässigt haft en tendens att betrakta Bolan som en halvflummig nödrimmare.

Några namn har varit regelbundet återkommande i Hal Willners projekt. Todd Rundgren är med som så ofta förut, här backad av Donald Fagen i en jazztolkning av Planet Queen, för att inte tala om Nick Cave i en gnistrande vacker och stillsamt träblåsorkestrerad Cosmic Dancer. Det är härligt att höra Victoria Williams igen, det var länge sedan, liksom David Johansen (även om hans jazztagning av Get It On rimligen borde tillskrivits Buster Poindexter).

Joan Jett hamnar på rätt sida om den tunna linjen mellan banal efterapning och respektfull tolkning med sin rockabillydoftande Jeepster, och även Keshas svulstiga Children of the Revolution med extra saxofoner och både MC5-gitarristen Wayne Kramer och Marc Bolans son Rolan Bolan i leden fungerar. 

Den största överraskningen står ändå tyska Nena för. Henne har vi inte hört ifrån sedan 99 luftballonger, men här plockar hon fram sin inre Ronnie Spector för en bagatellartad med synnerligen stilig och engagerande Metal Guru

För dem som verkligen försöker bop’n’grind som Bolan själv går det inte lika bra, såklart, och både Perry Farrell och Sean Ono Lennon faller i menlös kopia-gropen. Lika illa går det för dem som egentligen inte bryr sig om vems låtar de spelar utan istället vårdar sin egen särprägel in absurdum, som flummiga Devendra Banhart. Ännu värre är U2 med Elton John, som låter just exakt precis som man kan ha mardrömmar om att samarbete mellan U2 och Elton John skulle kunna riskera att låta. 

Å andra sidan är det just sådana namn som kan dra folk i den här riktningen, och det är det värt om någon enda går härifrån med en nyfikenhet på någon av de smalare artisterna, eller för all del på musikerna i kulisserna - Marc Ribot och Bill Frisell inte minst, och ytterligare musiker som dyker upp i udda konstellationer är till exempel Budgie (Siouxsie & The Banshees), Mike Garson och Jim Thirlwell.

En av skivans allra största stunder står kanadensiska Emily Haines, i vanliga fall i Broken Social Scene och Metric, för. I tät symbios med med hänförande mäktig symfoniorkester förvandlar hon bagatellen Ballrooms of Mars till ett ståtligt storverk, med en orkesteravslutning direkt lyft från David Bowies Life on Mars, en sorts hyllning i hyllningen. Sofistikerat, subtilt och stiligt, och med det själva essensen i Hal Willners estetik. 

Angelheaded Hipster är inte bara ett strålande samlings- och hyllningsalbum, eller bara ett nytt och utvecklande perspektiv på en av rockmusikens viktigaste glamhippies. Inte minst är det också ett värdigt avsked för en centralfigur inom utvecklingen av både populärmusiken och publiksmaken, inte minst min egen. Tack för allt, Hal Willner. The Great Gig in The Sky blir så mycket mer eklektiskt och spännande under ditt överinseende.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Eric Palmqwist - Hej då

Efter en framgångsrik karriär i bland annat EP’s Trailer Park har musikern Eric Palmqwist slitit sig loss. Sedan 2019 står indierockaren på sina egna två ben och sjunger på svenska. Nu släpper han sitt andra album Hej då.