När Black Crowes debuterade med [I]Shake Your Money Maker[/I] 1990 var de en uppenbarelse. Den bästa Facesboogie sedan Faces i en tid när vartenda band med självaktning hyrde in Ian McLagan för att ge autenticitet åt sitt sväng. När sedan bröderna Robinson kom till Moderna Muséets trädgård på sommaren samma år blev det den hetaste och mest åtråvärda biljetten i stan. Men vi var inte så många som orkade stanna hela spelningen.
Live hade Black Crowes redan då gått ner sig i det ändlösa introverta soloträsk som aldrig riktigt brett ut sig i Europa, men som fångar horder av fanatiska beundrare med säsongsbiljett och sovsäck i USA. Och precis som Grateful Dead, som spelade in koncentrerade mästerverk som [I]Workingman's Dead[/I] innan de bestämde sig för att flytta in konserternas halvtimmesjammande även i studion, sjönk Black Crowes djupare i träsket.
I år har Don Was kallats in för att producera Black Crowes, och det brukar vara ett tecken på att skivbolagen vill fokusera på låtmaterialet och ge en nystart till en artist på väg att förlora kontrollen. Men i Black Crowes nya studio på Lower East Side på Manhattan ligger röken så tät att till och med en så rutinerad producent som Don Was blir seg och tappar omdömet.
En minut in i inledningsspåret har bandet redan hittat sitt favoritlunk, och där stannar de sedan under större delen av skivan, med förvirrade textrader blandat med känslosamma utrop från Chris Robinson och flummiga solon från brorsan Rich. Här finns mycket att tolka in för de lika nerrökta fansen ("Ozone mama, lay your daddy down/under the stars right on the ground"), medan vi andra undrar vart rockgunget från gamla [I]Jealous Again[/I] tog vägen. För singeln [I]Lickin'[/I] hittade de ett kul Aerosmith-ljud på gitarren, men glömde bort att skriva en låt runt det. Äh, va fan, spelar roll.
Några gånger under inspelningen lyckades visst Don Was öppna fönstret och vädra. På Lynard Sky-nyrd- ljudande [I]Come On[/I] låter Black Crowes koncentrerade och tighta, och när man hyr in en gospelkör på [I]Soul Singing[/I] påminner svänget nästan om tider när bandet fick Otis Redding låtar att nå nya höjder. Men sedan bär det av igen, in i dimman.
Skivbolag:
Artist:
