Black Country, New Road - For the first time

Raffaella Lindström 00:00 5 Feb 2021

Redan i sitt instrumentella intro sätter Londonbandet ribban högt. 20-åringarna är ett neurotiskt yrväder av gitarrer, kraftiga trummor och postpunk. På sitt första album For the first time målas en stundvis nihilistisk berättelse. 

Sångaren Isaac Wood sjunger om både det ytliga och det inre.  Här finns berättelser om allt från hur det är att dejta en rik tjej, fortfarande bo hemma hos mamma eller känslan av att spilla coca cola på sin bästa vita t-shirt.

Texterna påminner om Pulp, och deras sätt att romantisera allt som existerar i den enkla (men komplicerade) vardagen. Samtidigt är musiken betydligt mer rockigt dramatisk, vilket snarare liknar bandet Slint. Det är uppfriskande att Black Country, New Road tar ett modernare grepp på den brittiska emo-pop ängsligheten.

Med det sagt finns det även brister. Framför allt tänker jag på faktumet att låtarna är mellan fem och nio minuter. Å ena sidan är det självklart att de är långa, då bandet ger mycket utrymme till det instrumentella. Å andra sidan känns låtarna rätt så vissna efter några minuter. 

Trots det är For the first time ett vasst debutalbum. Om bandet fortsätter i den här riktningen kommer vi troligtvis att höra mer från dem. Den som vill leka trendspanare kan konstatera att Black Country, New Road kan bli nästa hype på undergroundscenerna. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Julien Baker – Little Oblivions

Julien Baker är en artist som man kan känna igen från artistsamarbetet Boygenius från 2018. Det var en trio bestående av de två mer kända akterna Phoebe Bridgers, Lucy Dacus, och den tredje, lite anonyma Julien Baker. Denna anonymitet har hon fullständigt kastat bort på sitt tredje album Little Oblivions, som i jämförelse med hennes tidigare släpp är storslaget, nästintill dekadent. Men gamla lyssnare kommer känna igen sig i de personliga och ofta oerhört mörka texterna. 

Evergrey - Escape of the Phoenix

Efter det föregående albumet The Atlantic, framstår denna giv som något mer direkt. Det är bra. Evergrey har alltid haft nära till det vemodiga balladuttrycket, även i hårdare spår. Trots fantastiskt låtskrivande har det länge funnits en önskan om att få höra lite mer aggressiva toner igen, men riktigt så hårt blir det inte här heller. Däremot är det som vanligt oerhört vackert och dessutom ganska lättillgängligt. Få röster inom metal har samma smärtsamt souliga röst som Tom Englund.

Frankfurt - Frankfurt

I närmare 15 år har den okända trion skapat experimentell musik, som aldrig har fått se ljuset förrän nu. På sitt debutalbum bjuder Frankfurt på en rad verk, som för tankarna både till rastlösheten och saligheten. 

Alec Baker - Ballet

Trap-beats, mulen himmel och ljummen sång. Jag gillar Alec Bakers nya minialbum Ballet. Speciellt Say What’s On Your Mind och Blind For You. Tydlig uppbyggnad, avskalat men drömskt och stundvis märkligt.