Som 15-åring klev hon ut i rampljuset med sin cover på Bon Ivers Skinny Love– och en stjärna var född över en natt. Detta var tolv år sedan och sedan dess har Jasmine van den Bogaerde, känd som Birdy, lyckats med något få gör. Att alltid röra sig i det mainstreama (streamsen talar för sig självt) samtidigt som hon upprätthållt en form av mystik.
Öppningslåten Paradise Calling på hennes femte studioalbum drar in lyssnaren direkt med nostalgiska syntar och pulserande trummor. Det är ovant att höra den nästan exklusivt balladsjungande sångerskan på en sådan här produktion, men det funkar så bra. Det ger en känsla av Florence Welch i en mix med den nya och högst trendiga tappningen av 80-talets syntpop.
Detta håller i sig och hela albumet doftar melodiskt 80-tal. Det är tydligt att det är ytterst influerat av Kate Bush och det är svårt att inte höra undertonerna av den brittiska kultförklarade ikonen i produktionen. Birdy uppfinner därmed inte hjulet på nytt och ibland skrivs man som lyssnare lite på näsan med alla Bush-ismer. Men med det sagt så gör det inte så mycket. Stråkarna, trummorna, falsetten, allt gifter sig så väl och Birdy låter otrolig.
Textmässigt är det inget snack om att Birdy är en begåvad berättare. Alla låtar är smäktande vackra och i spår som Your Arms och Ruins II hugger verkligen till lite extra. En annan albumhöjdpunkt är med Tears Don’t Fall. Den bygger på ett alldeles utsökt vis och träffar verkligen mitt i prick för alla oss popälskare som längtat efter en melodramatisk syntdänga bland årets alla popsläpp.
Jag hoppas verkligen att Birdy fortsätter att utveckla sitt sound i den här riktningen, då det faller henne så naturligt. Med en röst som berör på djupet och en nostalgisk och euforisk produktion överträffar Portraits verkligen alla förväntningar jag hade.