Det är omöjligt att gå speciellt långt ner för Billie Eilish-stigen innan man snubblar över en jämförelse med Lorde, och det inte utan anledning. De är båda melodramatiska unga kvinnor med en omänsklig förmåga att redan i ung ålder tonsätta sin upplevelse. Men om de bådas tidiga verk påminde starkt om varandra har deras två senare plattor större skillnader. Den några år äldre Lorde släppte en sofistikerad, euforisk platta om att slungas ur barndomen in i en tid som identitetssökande ung vuxen. Eilish är istället fortfarande långt ner i tonårens mörkaste träsk och trampar. Bland enorma känslor och humörsvängningar vältrar hon sig i att vara 17 år. Undantaget balladen When The Party’s Over, som skulle kunna vara skriven av vilken av de två som helst, landar den här plattan närmare emo, rock och hiphop än Lordes radiopop någonsin gjort.
Billie, född i Los Angeles på den här sidan millennieskiftet (!) gör sin musik tillsammans med sin äldre bror Finneas O'Connell, och personligen saknar jag lite av det spröda, ömtåliga och genuina som återfinns i deras tidigare spår. Som att de tidigare låtarna kom från en 15-åring som välartikulerat och lugnt kunde redogöra för sina känslor, och dessa istället av en 17-åring som smäller i dörrar. Men det är en helt egoistisk önskan, det medger jag, för den dörrsmällande 17-åringens musik är inte sämre.
Det är fortfarande en orimligt välgjord skildring av tonåren, skapad av någon som fortfarande befinner sig mitt uppe i den, men vissa spår blir lite väl unga för att träffa rätt hos mig. Snarare är det som att lyssna till ett yngre syskon, och med viss distans och nedlåtande vuxenhet tänka att ja, ja det ordnar sig ska du se.
