I slutet av 1980-talet var behovet av vek intellektuell indiepop bortom Morrissey, Lloyd Cole och Edwyn Collins djupt. Vi kunde inte få nog av den allra vänligaste gitarr-indiepopen på udda Sarah-singlar, och till slut vågade några snegla även utanför de brittiska öarna för att få lystmätet tillfredsställt.
I Frankrike hittade vi paradoxalt nog en av de allra mest ärkebrittiska indiepopvokalisterna. Bill Pritchard hade aldrig riktigt slagit i sitt hemland, men blev desto större i franskspråkiga territorier. Så har det fortsatt, och med samma eleganta intellektuella popgenialitet som alltid fortsätter han än idag att placera sina litterära tweedfigurer och -anekdoter i Paris och Bryssel.
De jämförelser som används är som sig bör oftare litterära än musikaliska, men om vi ändå letar musikparalleller är The Divine Comey så nära Bill Pritchards eleganta sätt att sjunga synnerligen vemodiga ballader - gärna i valstakt - över huvudsakligen Tim Bradshaws piano och stråkar som det går att komma.
