Berhana – Han

levi hielle-bergstrom 10:17 19 Oct 2019

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Berhana vandrar i Frank Oceans, Steve Lacys och Dijons fotspår. Det rör sig om analog och tight r’n’b som ger utrymme för genremässiga utsvängningar även om grunden alltid är solid. På öppningsspåret introducerar en flygvärdinna albumet och hennes röst följer sedan lyssnaren på nästan varje låt. Det står tidigt klart att lyssnarupplevelsen är noga kurerad och att Berhana villkorslöst leder lyssnaren mot sin egen fantasi. Golden sätter standaren på albumet. Den framträdande basen ligger som en matta när Berhana tänker tillbaka på en kortvarig romans. På albumets bästa låt I Been flyter texten över den lättsamma och eleganta produktionen och det blir tydligt att Berhana inte bara följer andra artister utan faktiskt har ett eget sound. 

Han är ett noga genomarbetat debutalbum. Omslaget, mellanspelen och låtarnas budskap faller alla i linje med den historia som Berhana vill berätta. Albumformatet passar honom oerhört bra och det är uppfriskande att helhetsupplevelsen är viktigare än de individuella låtarna. När Berhana beskriver sin längtan efter att få förmedla sina historier över en trevande synt på California känns det som att han klyver rakt igenom alla metalager och talar ärligt. Om det är någon som har min respekt när det kommer till att servera eskapism är det från och med nu Berhana.  

 
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner