Det är omöjlig att inte jämföra Anna Lotterudmed sina landsmaninnor. Norskorna, tänk Sigrid och Astrid S, har ett järngrepp om en nisch i marknaden i vilken de släpper glittrig pop på löpande band. Det är 90-talisterna som till fullo omfamnar popen utan att ursäkta sig, och som med det skördat stora framgångar.
Dreamgirl är inget undantag. Men om Sigrid har gjort sig ett namn på låtar som etsar sig fast i hjärnan har Anna ett snäppet mer indie sound. Hon släpper mjuk högkvalitativ electropop, men jag saknar de där riktigt starka melodierna och hookarna som den här typen av pop behöver för att vara riktigt framgångsrik.
Ska du bara lyssna på ett spår så är det härligt energiska Thank me later, med en tuggande orkesterkänsla som platsar på min vinterspellista.
