Ane Brun har släppt sitt andra album på en månad, How Beauty Holds The Hand Of Sorrow. Skivan skiljer sig en del från förra släppet After The Great Storm (som fick högsta betyg av mig). Om det albumet var mörkt, elektroniskt, och lite experimentellt, så är detta snarare ljust, akustiskt, och mer traditionellt. Här har hon återvänt till en tidigare stil, det vill säga en intim sångstämma, vackra melodier och akustiska instrument. Men samtidigt är låtskrivandet och produktionen bättre än någonsin.
Ane Brun har verkligen lyckats både med det kvantitativa och kvalitativa i år. Låtarna på How Beauty Holds The Hand Of Sorrow är alla välskrivna, men jag har särskilt fastnat för Closer som låter lite som Kate Bush (hennes musik nu på senare dagar, inte 80-talets Kate Bush). Förresten ska jag erkänna: jag tycker att det är lite tråkigt att det bara är “vanliga” Ane Brun vi hör på skivan. Men samtidigt är den “vanliga” Ane Brun väldigt bra.
