Ane Brun är kanske mest känd för sina intima och vackra covers av allt från Beyonce till Nick Cave & The Bad Seeds. Under en period var jag helt besatt av hennes version av Halo. Mina vänner hånade mig för att jag i princip lyssnade på ett coverband. Men Ane Brun är mer än så, oavsett vad mina vänner tror.
Ane Brun har under året haft tid att skriva två (!) album, och hennes andra album släpps i November. Den första skivan, After the Great Storm, är ett av årets bästa släpp.
När jag först sätter på skivan och hör de elektroniska inslagen blir jag orolig. Det är nämligen alltid ett orosmoment när indieartister ska pröva “det elektroniska”. Men den tanken släpper jag snabbt, för här görs det med fingertoppskänsla. Musiken är lågmäld och monumental på samma gång. En stråkorkester och elektroniska beats blandas och skapar oerhört vackra, intressanta ljudvärldar. Mina tankar förs till 90-talet, med Björk, Massive Attack och Radiohead. Men musiken känns samtidigt ytterst modern och relevant. Den är avlägsen, ensam och drömsk.
Ingen artist har hittills fångat pandemins känslolägen som Ane Brun.
