Efter ett tre månader långt studiebesök i Los Angeles, följer Sveriges små gangstafavoriter Infinite Mass upp den i mina öron överdrivet hyllade debuten The Infinite Patio med en ganska trist men väl utförd upprepning av sin dokumenterat fungerande, om än inte särskilt subversiva, västkustformel. För hur många avdankade amerikanska hiphopkändisar Rigo-rod och Cham än lyckas övertala att bjuda på en fras eller två att skryta med i eftertexterna - att de lyckats övertala Melle Mel från Grandmaster Flash & The Furious Five att ställa upp är fortfarande rätt svårt att förstå - gör den osexiga kombinationen av standardiserade musikaliska grunder och klichéspäckade texter det svårt för gruppen att framstå som talesmän för någonting mer än en ansträngd, avtrubbad imitation av en allt utom eftersträvansvärd verklighet. Om det nu någonsin var deras ambition. G-funk-onani av en duo som ännu inte plockat ner sina gigantiska N.W.A-affischer från pojkrumsväggarna var kanske inte den musik man hoppades att de svenska skivbolagen skulle satsa sina pengar på 1997. Irritationsmomenten är några för många för att det här ska bli mer än (knappt) acceptabelt. Och jag är väl en idit, men jag tycker fortfarande inte att det är det minsta cool att avsluta en amerikansk text med en fras på svenska. Allra minst om den lyder "tjafsa aldrig, jävla...", följt av ett löjligt litetcensurpip.
Skivbolag:
Artist:
