Alla som lyssnar på hiphop vet att ilska kan vara det mest effektfulla verktyget. Det kan vara ett sätt att både slita lyssnaren itu och samtidigt bygga upp en synergi där texterna och rytmen och alla andra komponenter möts, krockar och sedan sammanstrålar. Men det Aliammo inte verkar ha förstått är att kreativiteten aldrig får lov att sluta vara den bärande faktorn. Att det arga textförfattandet också riskerar att bli förutsägbart och platt. Ska man skriva om knas, problem, bänga situationer och frustration så måste man sluta skriva lyssnaren på näsan. Jag vill inte höra fler texter om att livet ”inte är en dans på rosor”, varken i hiphoplåtar eller andra sammanhang. Klyschor kommer alltid att vara klyschor, hur många man än staplar på varandra.
Skivbolag:
Artist:
