Air

När man väl fyllt 30 är det omöjligt att träffa nya människor, brukar mina 30-något-vänner klaga. Så länge man är 20-något är det lugnt, sen är det kört. Och nya vänner har ju en magisk charm. De är felfria, fulla av samtalsämnen, lever spännande liv och tror att dina slitna anekdoter är nya engångsföreteelser. Allra bäst är nya franska vänner och förra året fick mina dramatiskt tillskott: M83, Davide Balula och skivbolaget Active Suspension hängde plötsligt i mitt vardagsrum i tid och otid. Och tråkiga gamla Daft Punk verkade inte haja varför att titta på [I]Frasier[/I] "tillsammans" och höra de burkade skratten först från ens egen TV och sen, aningen förskjutet, genom telefonluren, inte längre konstituerade som ett givande samtal. Men ingen kan väl klandra mig för att jag hellre springer ut på en åker och vadar genom blommor med M83 än sitter hemma hos Tahiti 80 och snackar fondväggar. Samtidigt är gamla vänner fantastiska som låter en fila på sina anekdoter, som vet att man måste ha kaffe inom en minut efter att man vaknat och som, om det inte finns nåt kaffe, är OK med att bli föremål för ganska osakliga påhopp. Och bara nån man känner riktigt väl kan pigga upp en med sin tråkiga ordvits [I]Everybody Hertz[/I] eller förstå att [I]Talkie Walkie[/I] förstås är världens bästa albumtitel. Men när Air och jag ses blir det ändå så att jag irriterar mig på småsaker. Det uttalas inte "Sherrry Blössööm Gööörll"! Du har spelat den där syntslingan förut! Jag kan dina gamla atmos-färiska aaaah-körer och [I]Moon Safari-tricks[/I]! Men sen kommer [I]Alpha Beta Gaga[/I] förklädd till en svart helikopter och landar i obekymrade visslingar och jag kan inte vara sur längre. Hur kunde Air veta att det var visslingar jag ville ha nu när koskällor bara är irriterande igen?! "I don't know why I feel that way with you" fortsätter de genast och sammanfattar hur jag känner. Som kronan på verket avslutar de med [I]Alone in Kyoto[/I] och jag minns plötsligt att Air ju även är Sofia Coppolas bästisar och att hon lät dem tonsätta både [I]Virgin Suicides[/I] och min största nya kärlek [I]Lost in Translation[/I]. Då blir jag nästan deprimerad av att jag någonsin kunde tvivla på dem. Nya vänner blir obekväma om man plötsligt är deprimerad. Så just nu får M83 vänta. Eller som kära gamla Phoenix uttryckte det "If I ever feel better, remind me to spend some good time with you. You can give me your number, when it's all over I'll let you know". På perfekt bruten engelska.